Japp, nu är jag hemma från operationen.
Kl. 04.45 ringde klockan igår morse, och upp skulle vi och duscha och jag skulle få i mej min drickyoghurt. Packa ner det sista och sedan ta sej till tåget (och jag plogade hela vägen dit i snön med min väska) som skulle gå kl. 06.09. Väl framme i Linköping hämtade pappa oss och körde oss till sjukhuset. Jag kan säga såhär; har man bara ätit en futtig yoghurt kl. 5 på morgonen är det inte kul att se nån vräka i sej ägg - och baconmacka och pannkakor när man inte själv får äta.
Kl. 10 var det inskrivningssamtal på sjukhuset med världens sötaste sköterska som hette Fanny, och sen kom en annan trevlig sköterska som hette Fredrik. Efter det gick vi över till Ronald McDonaldshuset där anhöriga till patienter får sova. Eftersom vi inte behövde vara tillbaka på sjukhuset förrän efter en timme tog vi det lugnt, men när vi kom tillbaka 45 minuter senare kom en sköterska som hette Hanna och sa att dom hade letat efter oss, och att operationstiden hade flyttats. Så det var bara att byta om (och känna sej snýggast på hela sjukhuset) och åka ner.
När jag skulle sövas hade jag en narkosläkare som hette Mona, hon var gottländsk och sa att hon ville ha en likadan tatuering som jag. Hon sövde mej så fint och jag tyckte inte att det kändes som att jag ens hade somnat förrän jag vaknade på uppvaket. Jag mådde inte illa alls, och dom gav mej mofin i små doser lite då och då för att slippa illamående.
Uppe på rummet igen (som jag tyvärr delade med tre andra) kändes det mest som att jag bara ville åka hem - jag mådde ju så bra. Men efter en tur i sjukhuset i rullstol, mat, en morfintablett, en nattmacka och tre andra smärtstillande tabletter kunde jag inte hålla tillbaka illamåendet. Jag blev så besviken när jag inte fick behålla min macka i magen, den som hade varit så god. Jag fick dock medicin i min kanyl mot illamående och redan kl. 20 (när besökstiden var slut) la jag mej för att sova.
Det var nu det värsta började. Jag slumrade nog till nån timme, och vaknade sen av att telefonen ringde. En av mina rumskamrater hade kopplat in en telefon, och hon hade bestämt sej för att använda den flitigt. Hon pratade på, och när hon väl la på så trodde jag att det räckte. Men nej då, hon skulle ringa två samtal till, och sedan få ytterligare ett samtal (trots att alla på rummet vid den tidpunkten hade släckt). Dessutom tror jag att hon pratade med sin pojkvän tre av fyra samtal, för hon avslutade varje samtal med "Pusspuss, älskar dej. Ja, hejdå. Natti natti. Älskar dej, pusspuss. Ja, hejdå, puss. Älskar dej, godnatt." (varje procedur tog typ en halv minut) samtidigt som jag tänkte "Sluta, snälla sluta, ge dej, sluta, håll tyst, har du ingen respekt?, HÅLL KÄFTEN".
Toppen på detta var att tanten som sov bredvid mej snarkade värre än pappa och Kurt tillsammans. Trodde ett par gånger att hon hade andnöd...

Idag har det gått bättre i alla fall, ronden var på morgonen, och min läkare var med då och förklarade vad han hade gjort. Tydligen har han gått in vid handleden och förlängt en sena tre cm som styr sträckningen vid armbågen. Jag trodde han skulle gå in vid armbågen som han hade sagt innan, men han hade ändrat sej i sista sekund och fixat vid andra änden av senan.
Hursomhelst, jag blev i alla fall utskriven sen och kunde åka hem. Pappa var så snäll och körde hem oss och nu är vi hemma i Gislaved.

Det var mitt äventyr i Linköping, det.