Idag när jag vaknade kändes det faktiskt som att dagen kunde bli riktigt bra och att jag faktiskt kunde få ordning på allt. Sen kändes det ungefär som att jag ramlade på en trottoar, rullade ut på vägen och skrapade upp allt skinn på kroppen och sen blev överkörd av en 200 ton tung långtradare.
Typ.
Men sen ringde jag Ingrid och vi sa att vi skulle träffas i skolan lite tidigare, och då kändes det som plåster på såren. Tack, sötaste Ingrid!