Vaknade upp imorse och ville inte inte inte lämna sängen. Mörkt ute och sängen var varm, men Dennis gick upp och tände i taket (något som han tyvärr har börjat med dom senaste veckorna) och då var det vara att släpa sej upp. Tro det eller ej, men jag började nästan gråta av förtvivlan, och inte förrän jag klev ur duschen kändes det lite okej igen.

I skolan började föreläsningen hyffsat bra (även om det alltid blir segt efter en stund), och efter lunch var det dags för seminarie och grupparbete. Även här har jag känt mej förtvivlad och förvirrad, men tack vare Pernilla som jag jobbar med, kändes även det okej efter vårt samtal idag. Ska fortsätta tillsammans imorgon, och sen planerar jag att skriva en del i helgen, och sen på tisdag ska vi träffas igen och få ordning på allt. Underbar människa, Pernilla.

Fick min första Cosmopolitan-tidning i brevlådan idag också. Det gjorde min dag!