Först måste jag säga att det var den bästa känslan att vara hemma igår efter redovisningen. Att kunna krypa ner i sängen redan kl. 21.30 och sova sova sova kändes bara så rätt, och att åka till Västerås idag med Ingrid kändes bara bäst.
Men det blev inget Västerås.
Kl. 23.50 vaknade jag av att Dennis skriker att axeln har gått ur led (för 4:e gången. Jag har dock aldrig varit med innan) och säger åt mej att tända. Vi försökte tillsammans få honom att resa sej upp, men det gick självklart inte. Efter en liten stund av panik ringer jag 112 och ber dom skicka en ambulans, eftersom Dennis inte kunde röra sej och stod i den konstigaste ställningen man kan tänka sej. Ambulansen skulle komma om 4 minuter, så jag sprang ner för att öppna. Två underbara ambulansmän följde med upp i lägenheten och försökte få tillbaka axeln på plats genom att Dennis fick hänga på köksbordet, men nej, axeln satt där den satt. Akilles skulle klart vara med överallt och ville klättra ner i ambulansmännens väska, för allt var ju en lek. Så sen blev det morfin och en försiktig färd till sjukhuset, och väl där fick vi vänta en liten stund (inte länge alls för att vara dagens sjukvård) och sen skulle dom dra tillbaka axeln. Mer morfin och massa annat sprutade dom i Dennis, och sen var axeln helt plötsligt tillbaka igen, även om Dennis var hög som ett hus efter all medicin. Sen lite mer väntan, efter lite tjat från en halvvaken Dennis ringde jag Gustav (kl. 02.30) och förklarade att Dennis inte skulle kunna jobba, och efter det ringde jag hem till Dennis föräldrar och bad dom skjutsa hem oss. Vi kunde tagit en taxi, men min plånbok låg så fint kvar i lägenheten. Väl hemma (kl. 03.00) fick Dennis ett stort glas isvatten, och sen bunkrade vi upp med massa kuddar i sängen så att han kunde halvsitta och sova.
Så, dagen har bestått av powernaps, en promenad på stan, film, godis och saft.

Vi klarar allt tillsammans