Idag har jag varit i Linköping på återbesök hos läkaren. Tåget var framme kl. 13.50, och jag hade inte tid på sjukhuset förrän kl, 15.30. Underbart.
Jag hade ju som sagt tid på mej, så jag bestämde mej för att spara pengar och vara nyttig, så jag hoppade över bussen och gick till sjukhuset istället. När jag började närma mej stan (min säkerhetslina för att hitta till sjukhuset) stod det en skylt att någon gata var avstängd, och folk började vika av åt höger där det stod "Följ orange skyltning" och en orange pil pekade åt höger. Så jag följde efter dom andra i tron om att dom också skulle till stan, men plötsligt var alla borta, och fanns det fler pilar? Nej. Så, jag höll på att gå vilse. Men till sist hittade jag ut till den välkända gatan (som inte alls var avstängd) och jag tog mej till sjukhuset.
Där blev det blandade känslor. Läkaren sa att det inte har skett någon dramatisk förändring i min arm efter operationen. Den senan han förlängde har tydligen aldrig haft nån större funktion  i böjningen av armbågen, och att det är biceps som spänner. Han förklarade lite smått äckligt att han under operationen hade dragit i senan som han skulle förlänga, och att den i normala fall ska vara elastisk. Min sena var helt stum. "Fästet är dött", sa han. Oj vad roligt för mej att höra. Vi bestämde i alla fall att jag ska få en ny tid för botox (den här gången i biceps) inom en månad, och självklart måste det vara i Jönköping, så jag får inte byta adress än. Sen ska jag ha telefontid med läkaren om 6 månader för att utvärdera hur bra effekt botox har givit, och sen ska han fundera om han vågar förlänga botox en gång till (som han gjorde för 10 år sen).
Sen väntade jag 2 timmar på tåget, som sen fick fel och blev 25 min försenat hem. Yeey.