Med en axel som krånglar, en hjärna som känns lite som en urvriden tvättsvamp och i ett rum med närmast tropisk värme sitter jag här och har det ändå ganska bra. Jag tycker att svenskar klagar alldeles för mycket. På vintern är det för kallt, snön är hemsk och vindarna biter för hårt i kinderna. När våren börjar närma sej så är vädret opålitligt och förkyldningarna är täta när man klär av sej sina varma kläder för snabbt. På sommaren är det oh så varmt, och tänk om det ändå kunde vara lite svalare! Och på hösten blir dagarna kortare och kortare och vi går mot mörkare tider, vilket inte heller passar...
Men om vintern finns det också dagar som bara är så perfekta, och snön kan göra om ett landskap så att det liknar ett julkort. På våren börjar fåglarna kvittra och dagarna blir ljusare. När det är sommar kan man sträcka ut sej i gräset och titta på moln, eller helt enkelt bara göra ingenting, medan doften av nyklippt gräs fyller näsborrarna. Och på hösten blir omgivningen förvandlad från grönska till ett färgsprakande täcke av löv.
Så, är det verkligen så dåligt?

Tänk på det.