Idag fick jag en sån där känsla igen, att allt kändes så bra. Jag och Ingrid diskuterade att jag ska på operation nästa vecka och att jag då missar föreläsningar i skolan. Då fick jag frågan av en annan klasskompis vad jag skulle operera, och jag svarade helt naturligt och förklarade. Och nu, idag, kan jag inte förstå varför jag aldrig har kunnat göra så innan. Det är ju så enkelt, och man mår mycket bättre. Det kan jag verkligen rekommedera till alla som har ett handikapp, eller nåt annat som man har skämts för; prata om det. Människor runt om reagerar inte som man tror. Det är ingen som skrattar, och det är ingen som tycker att man är konstig. Dom får bara en orsak mindre att undra och prata bakom ryggen.

Idag ringde jag till Linköping igen, för att kolla upp min operation som (ifall det går som det ska) blir av i december. Och återigen blev jag tillrättavisad och fick veta (dock lite trevligare än förra gången, men ändå inte så trevligt som det skulle kunna vara) att jag inte riktigt har förstått det här med kirurgi och operationstider, och att det faktiskt är jag som är lite dum som tror att jag kan ringa och boka när jag inte har ändrat tillbaka min adress till Gislaved än. Jag förstår inte, hur ska jag kunna veta allt det här? Jag är 19 år, och senast jag blev opererad var jag 10 och då minns jag inte att det var sånt trassel. Jag kan inte för mitt liv förstå mej på sjukvården i dagens samhälle. Jag är inte utbildad till att sköta sånt och jag är verkligen inte insatt i det.
Nej, det är inte coolt.

Jag tänker bara berätta för dom som inte vet: att säga till någon som har ett handikapp "Du kan inte göra allt som alla andra kan", är ingen bra idé. Jag gör allt på mitt eget sätt, och oftast klarar jag det. Och är det någon som säger nåt annat, kan den personen räkna med att jag tänker hålla på tills jag lyckas. Så är det bara. Och det vill jag bli accepterad för. Jag menar inget illa mot nån, jag bara säger.
Tack till mamma som var tröst i telefonen ♥

För övrigt fick jag ett roligt samtal idag från Mary Kay. Jag hade nästan glömt att jag hade fyllt i en lapp på Cervera där dom lottade ut "demostrationer" från Mary Kay, och jag vann! Så, den 25 november kommer det två kvinnor från Mary Kay och demostrerar produkter för mej här hemma, och jag kommer få prova behandlingar för händer, ansikte och läppar. Så roligt kommer det bli!

Jag har tappat min blogginspiration. Någon som har sett den ligga och skräpa nånstans?

Imorse blev jag ganska så deprimerad och ganska så ledsen.
Varför?
Jag kunde inte ta på mej mitt fina fina armband jag har köpt av Linda. Jag vet att jag inte kan ha det på vänster handled, för då skulle ingen se det. Och jag ville så gärna ha det på mej och då vill jag ha den på höger handled men jag kunde inte hur mycket jag än försökte. Jag vill inte vara gnällig (för jag vill inte vara en gnällig person), men det är vid såna tillfällen som det inte är så lätt.
Inte lätt alls. För det känns som att jag aldrig kommer kunna klara mej riktigt själv.
Ja, jag vet att ett armband egentligen är ett väldigt litet problem, men ibland blir små problem ganska stora.

Så mycket funderingar jag har hållit tillbaka i min blogg - för att det har varit pinsamt.
Men nu har jag börjat, och då kan jag fortsätta. Det man har ska man vara glad för, sägs det. Och det tror jag på. Mitt handikapp är inte roligt att ha, men jag inser hur mycket allt annat betyder för mej. Som pappa brukar säga: Det finns stora problem och det finns små problem. Och nej, det är inte kul att ha ett handikapp. Det är inte roligt att människor ibland vänder sej om och tittar, det är inte roligt att inte ha samma möjligheter som alla andra, och det är inte roligt att veta att det finns dom som säger "hon den där handikappade" om mej när dom ska förklara vem jag är.
Men jag har så mycket fint i mitt liv ändå.
Det finns visst saker jag så gärna skulle vilja göra som faktiskt bara är omöjligt, och det är bara att gilla läget. Jag kan en massa saker i alla fall, och jag gör dom på mitt eget sätt.
Och jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan använda ordet "handikapp" som ett skällsord. Det är så lätt att säga saker som min mobil är helt handikappad eller du är handikappad!
Jag sa till Dennis innan idag när vi såg något liknande skrivet någonstans i cyberrymden att ett handikapp är inte när mobilen inte funkar. Att fingrarna spretar ofrivilligt åt alla håll och att handen rycker och spänner på en redovisning inför 50 personer - det är ett handikapp.
Tack och hej!

Du är stark Elina. Du har alltid fått kämpa och du lyckats fixa det mesta. När du var liten sa jag alltid att din envishet var din styrka och det skriver jag fortfarande under på. Se det som att du och alla vi som finns runt om dig har en uppgift i livet. Den är att förklara för alla andra vad cp innebär. Är vi bara lika envisa alla så ska vi säkert lyckas med. Saknar dig!

Kram
mamma

Precis den respons jag ville ha. Tack, mamma!
Jag vet att jag har många som står bakom mej, och jag hoppas att dom som undrar vågar fråga, så att jag kan få hjälp med min uppgift.
Ringde till Linköping idag angående operation (igen) i december. Fick dock inte det svar jag hade tänkt mej. Hur skulle jag kunna veta att dom inte har decembers schema förrän om några veckor? Jaja, det gäller bara att inte ta åt sej.
Nu tänker jag göra en ny kategori i min blogg som får namnet "Mitt handikapp", för den som vill läsa!

Jag funderat en del på vad jag egentligen vill med min blogg. Vad ska jag skriva? Jag tycker själv att det är tjatigt att alltid babbla på om vad jag gjorde i skolan, vad jag åt till middag och vad jag ska göra imorgon. Jag tycker absolut att en blogg ska innehålla sånt, det är ju om sin vardag man ska skriva. Eller så kan man skriva vad man vill, bara man själv känner sej nöjd med det. Det är det som är problemet med mej; jag är inte helt nöjd. Ofta tänker jag på hur personligt man ska tänka i sin blogg. Jag är väl kanske lite tråkig, men jag tycker att man ska vara personlig till viss del, men inte för mycket.
Men om jag nu ska vara personlig då, vad är det jag först borde säga? Jag vet själv svaret, och det kommer nu:
Jag är cp.
Det låter hårt när man säger det, men varför? Det har blivit ett skällsord för att "alla som är cp har inte alla tomtar på loftet". Verkar det så på mej? Nej. Jag kan lova att alla mina tomtar är på plats och dom kommer inte att försvinna heller. Och jo, en cp-skada (cerebral pares) sitter i huvudet, men det måste inte betyda att intelligensen inte finns där.
Jag har ofta haft svårt att prata om det, tyckt att det har varit pinsamt och trott att jag kunde gömma det. Lite svårt med tanke på att vänster arm och ben inte alls hänger med som jag skulle vilja.
Jag kan säga det igen: Jag är cp.
Hoppsan hejsan, jag sa det, och jag är fortfarande lika glad och lycklig för det.
Hej, jag heter Elina och jag är cp.